Vår historia
Folkets Bios trippelbiograf Zita är Stockholms äldsta biograf i drift! Onsdagen den 10 september 1913 invigdes på Birger Jarlsgatan 37 denna stumfilmsbio under namnet Vinter-Palatset. Dess långa historia är brokig och fascinerande.
Av: Kjell Furberg
Stockholms allra första permanenta bio hette Kinematograf Lumière och öppnades 1897, inrymd i ett äldre hus på Kungsträdgårdsgatan. Stadens första biograf som byggdes för sitt ändamål var Edison på Regeringsgatan, invigd 1905. Idag huserar restaurang Pica Pica i lokalerna. Först åren efter 1910 tog biobyggandet fart på allvar. Vid Vinter-Palatsets födelse 1913 hade Stockholm redan ganska många biografer.
Men innan vi går vidare, låt mig först skingra risken för förvirring kring bionamnet Vinter-Palatset. Den bio som idag är mest känd under detta namn låg vid Norra Bantorget. Redan 1912 byggdes där en konsertsal kallad Auditorium. Från 1914 användes den även som bio - Sveriges största någonsin. Auditorium blev senare danslokal och på femtiotalet legendarisk som bio under namnet Vinterpalatset, då Cineramafilm visades på jätteduk. Men detta Vinterpalatset är dessvärre rivet.
Vinter-Palatset 1913
Huset vid Birger Jarlsgatan ritades av arkitekterna Georg Hagström och Frithiof Ekman, vilka senare ansvarade för biograferna Sibyllan, (nu Dramatens lilla scen), Sture, Eriksberg (som porrbio omdöpt till Woodstock) och pampiga Palladium (bedrövligt nog nedlagd 1987). Än mer iögonfallande är Hagström & Ekmans två monumentala palats i nybarock och jugend vid Strandvägen - Dramatens närmaste grannar mot öster.
Vinter-Palatsets hus uppfördes i jugendstil och stod färdigt 1912. Lokalen som skulle komma att bli biograf var ursprungligen tänkt som teater, men förblev oanvänd tills den invigdes som bio 1913. För själva biografens inredning ansvarade en C.G. Ohlsson.
Säreget nog fanns det två symmetriskt placerade, valvformade entréer till bion - en i fasadens vänstra del (samma som används idag) och en i fasadens högra del. Redan på trottoaren kunde man alltså välja om man ville sitta på vänster eller höger sida.
Entréerna ledde till varsin liten foajé med varsitt biljettkontor. Från vardera foajé ledde en dörr in till salongens parkett samt en halvspiralformad trappa i ljus marmor upp till respektive balkongfoajé. Dessa marmortrappor med sina vackra smidesräcken är i stort sett den enda inredningsarkitektur som står att känna igen vid återinvigningen 1993, förutom värmeelementen på sidorna om ridån. Vinter-Palatset förfogade sålunda över hela fyra foajéer, om än mycket små.
Salongen var bred och kort, med filmduken placerad på den främre, välvda långväggen, precis som nu. Prosceniet saknade ridå vilket var det vanliga så här tidigt på seklet. Balkongen var hästskoformad och sträckte sig fram utmed hela sidoväggarna. Balkongbarriären var försedd med dekorationer i relief, samt ett skyddsräcke i mässing av samma slag som mellan parkettens främsta rad och orkestern. Salongen rymde 424 platser.
Det glasade taket ter sig aningen egendomligt i en bio. Släppte det in dagsljus från gården? Och hur mörklade man i så fall salongen? Det var dock inte helt ovanligt med fönster i biografer under tiotalet. När denna taklanternin byggdes, avsåg man för övrigt att använda lokalen för teater eller varieté. Jag besökte biografen under ombyggnadsarbetet 1992. Då kunde jag konstatera att glastaket var någorlunda intakt, inklusive stuckornamenten med kastanje- och bladmotiv i Ferdinand Boberg-liknande stil, som löper mellan fönsterpartierna. Allt detta är nu dolt av det nya, sänkta innertaket.
Den enda ursprungliga utsmyckning som tagits tillvara och alltjämt kan beundras är de gyllene amoriner som flankerar filmduken, högt uppe under taket. Fler av samma sort är bevarade (men skamfilade) på det som var balkongens bakre vägg - numera i en korridor bakom maskinrummet, ledande till salong nr 3.
Maskinrummet var till en början beläget på övre våningen, bakom balkongen. Vid den här tiden använde man sig fortfarande av bara en projektor på biograferna.
Vinter-Palatsets salong var hållen i ljusa, lugna färger och gjorde med sin komfortabla och sofistikerat hemtrevliga inredning och smakfulla dekor ett angenämt intryck på besökaren. Biografteaterns invigning 1913 var ingalunda någon blygsam tillställning. Afton-Tidningens recension av premiärfilmen, och bion som sådan, återgavs i sin helhet i Vinter-Palatsets bioannonser några dagar efter invigningen, och förtjänar att även här citeras:
Här om någonsin torde väl publiken hava fått sin smak tillfredsställd. För att börja från början är själva lokalen visserligen ej av någon jättedimension, men dock tillräckligt rymlig och stor för att släppa in åtskilliga hundratal. Arrangemangerna med densammas utstyrsel bevisade, att fackmän på biografområdet hade haft ledningen. Så t.ex. upplystes entréerna och sido- gångarna hela tiden av ett rött sken, vilket gör att man vid inträdet ej börjar snubbla och känna sig för, utan kan gå säkert fram till sin plats. Ringandet med ringklockan vid spelets början hade ersatts med en gonggong, synlig i salongen, men som sköttes från maskinrummet och tydligt höres över salongen.
Orkestern, 8 man stark, var till synes skickligt utvald. Det bästa av allt torde dock vara det franska konditoriet inom lokalen, som under pauserna serverar kaffe och läskedrycker eller glace med 'gaufrettes'. För det rusthållet står en liten, livlig fransman, som tager sina gäster med storm. Serveringen i lokalen tager sin början först om några dagar, enär de erforderliga rättigheterna ännu ej hunnit bliva klara, och får nu förfriskningarna intagas i hans lilla servering å trottoaren bredvid. En massa detaljer, vari vi sannerligen ej orkade bry hjärnorna, höjde det hela till en fullt förstklassig och publikdragande biograf.
För att komma till premiärprogrammet bestod detsamma av en bearbetning av Zolas 'Germinal', här kallad 'Den stora gruvstrejken'. Det var Pathé Frères som denna gång hade levererat filmen, och det må sägas, att densamma inspelats med till synes det hänsynslösa förakt för utgifter, som man vanligen spårar hos amerikanerna. Filmen hade till större delen tagits vid en igång varande kolgruva och de under jorden tagna scenerna voro charmanta och tydliga, då man måste taga i beräkning de stora svårigheterna med ljus och plats. Filmen satte envar i stark spänning. Hela iscensättningen såväl beträffande regi som spel var verkligen förstklassig, och filmen lämnade ej efter sig det vanliga tomhetsintrycket.
Dagstidningarnas bioannonser från den här tiden är underhållande läsning. Man förbluffas av att annonserna är så stora och skrytsamma. Konkurrensen var hård och knepen fantasirika.
Vinter-Palatsets bioannonser invigningsdagen den 10 september 1913 tar nog priset därvidlag. Stockholms-Tidningens första sida har en halvsidesstor annons med sex bilder ur premiärfilmen Den stora gruvstrejken.Dagens Nyheters sista sida består av en helsidesannons för Vinter-Palatset. Här sparade man sannerligen inte på krutet! I andra tidningar trumpetar Vinter-Palatsets annonser: "Stockholms nyaste och elegantaste nöjes- etablissement, specialteater för kinematografisk konst". I åter andra tidningar annonserar man: "Förstklassig 8 mans orkester under Kapellmästare Rahms ledning. OBS! Orkestern sammansatt av Svenska Musikerförbundet."
Redan från början hade Vinter-Palatset en mycket speciell logotyp i annonserna - dock inte i alla tidningar invigningsdagen. Bionamnet flankeras av damer sittande i vilstolar under palmer - kopplingen till begreppet vinter förefaller här direkt bisarr. Kan det möjligen vara så att salongens glastak avses associera till vinterträdgård?
Förresten är väl Vinter-Palatset i sig besynnerligt som biografnamn. Detta gigantiska byggnadsverk från 1700-talet i Sankt Petersburg, tsarresidens och sedermera stormat av bolsjevikerna, numera konstmuseum, är märkligt som förebild till en bio, som dels består nästan uteslutande av interiör och är ganska diskret i byggnadens fasad - 1913 fanns inga baldakiner - och dels, med sina 424 platser, inte hör till de största bland biograferna i staden vid den här tiden. Möjligen kan Axel Nilsson, (son till legendariske filmproducenten Häst-Nisse), som ägde Vinter-Palatset, inspirerats till namnvalet av Biograf- Palatset på Hornsgatans södra sida, där man nu överdäckat Söderleden. Men den bion var vid sin invigning 1912, med sina 575 platser en av de större i Stockholm. Dessutom var Biograf-Palatset en mer eller mindre friliggande, separat biografbyggnad - till och med försedd med ett ståtligt torn. (Sandrews fick härifrån idén till namnet BioPalatset vid näraliggande Medborgarplatsen.)
Även om Vinter-Palatset var mycket flott, hade biografen alltså inte mycket att göra med vare sig vinter eller palats, eller för den delen med solstolar, palmer eller Ryssland. Namnvalet gör - i synnerhet med hel- och halvsidesannonserna i åtanke - att man frågar sig om inte Axel Nilsson och arrendatorn AB Nöjen hade aningen uppblåsta visioner, för att inte säga storhetsvansinne? Eller var Axel Nilsson helt enkelt en skämtare? Frågorna hopar sig. Biljettpriserna var på tidstypiskt maner differentierade. 1:a parkett 1 kr, 2:a parkett 50 öre. Balkongen kallas i annonserna för raden, liksom på teatrarna man konkurrerade med. Radens fond 75 öre, sidor 50 öre. Dessa priser gällde bara för invigningsfilmen, pga att den var ovanligt lång. Efter invigningen blev det dock billigare: Ordinarie biljettpriser därefter var 35 och 50 öre, reserverad plats 75 öre.
Gyllene Göken 1914
Redan efter drygt ett halvår, den 26 februari 1914, bytte Vinter-Palatset namn till Gyllene Göken. Den första biografen med detta namn invigdes 1912 på Vattugatan i Klara. Innehavaren Victor Meyer flyttade nu bionamnet till Birger Jarlsgatan.
Biografens logotyp i annonserna är egendomlig och underbar, och var för övrigt i bruk redan på Vattugatan. Bionamnet är egentligen en sorts rebus; ordet Gyllene kombineras med en tecknad bild föreställande en lergök. Ordet Göken får man själv komma fram till. Denna lergök är underfundigt konstruerad i det att hålen som man håller för när man spelar på lergöken, samtidigt beskriver filmbildrutans fyra perforeringshål.
Vinter-Palatset 1915
Biografbranschen var turbulent redan från början och den 26 augusti 1915 bytte biografen ånyo ägare och återfick då namnet Vinter-Palatset.
Från 1916 tillhörde biografen den välkände John A. Bergendahls kedja. Denne avvecklade sin rörelse 1929 och Vinter-Palatset stod oanvänt under en tid.
Rita 1930
Efter viss ombyggnad återinvigdes bion under namnet Rita den 24 november 1930 av norrmannen Odd Biörnstad. Han skapade den framgångsrika biograf-kedjan Riteatrarna i Stockholm, inriktad på film från Hollywood. Efter att ha köpt Rialto och Ritz blev Rita hans tredje bio och namnet Riteatrarna användes nu för första gången.
Den högra entrén var avskaffad för gott (tjänstgjorde hädanefter som nödutgång) och den vänstra entrén hade försetts med en baldakin med särdeles effektiv ljusreklam. De lysande bokstäverna i namnet Rita, placerade ovanpå baldakinen, var cirka två meter höga. Kring entrén hade också stora, moderna skyltskåp installerats.
Prosceniet hade begåvats med en figurativt dekorerad ridå. Under glastaket hade man troligtvis anbringat strålformigt spända vävstycken. Detta bidrog säkert till bättre akustik och förbättrade kanske också biomörkret. Glastaket torde i varje fall ha inneburit problem genom störande spegling av filmbilden.
Och nu var det gamla Vinter-Palatset också förvandlat till ljudfilmsbio.
Rita var under trettiotalet en av Riteatrarnas premiärbiografer. Men sedan man byggt större och elegantare sådana i grannskapet, som Rigoletto 1939 och Park-Teatern 1941, användes Rita mera sporadiskt som premiärbio. Ytterligare två Ri-biografer är ännu i drift: Riviera och Rival.
Sommaren 1942 genomgick Rita en genomgripande renovering. Bland baldakinens neonbokstäver utmärkte sig den inledande bokstaven R, utformad med kantig runstil, det karaktäristiska kännetecknet för Riteatrarna.
I en stor och elegant, nytillkommen inre foajé, där restaurangen nu är belägen, inreddes en hemtrevlig läsvrå, med smakfulla, vilsamma soffor och fåtöljer. Golvet pryddes av en påkostad matta. Framför en stor spegel, mellan två antika urnor, stod en skulptur föreställande Diana, utförd av den franske konstnären P. Bulio 1872.
Salongen försågs med nya stolar. Salongsväggarna behängdes med förnämliga oljemålningar. Detta med den generösa konstnärliga utsmyckningen i biograferna - ibland kanske alltför generös - var en egenhet hos direktör Biörnstad. Även under funkisepoken ägnade han sig åt att smycka foajéer och salonger med mängder av målningar, skulpturer och antikviteter från 1700- och 1800-talen.
Maskinrummet var nu nedflyttat till bakre parkettens högra del (eventuellt skedde detta redan långt tidigare), där det sedan låg kvar fram till ombyggnaden 1992-93. Folkets Bio flyttade upp det på balkongen, som därför inte längre är öppen för publiken.
Senare, sannolikt i samband med införandet av det breda bildformatet cinemascope under femtiotalet, byggdes Rita om igen. Nu förändrades balkongen totalt. Utmed sidoväggarna revs den ned helt. I gengäld göt man till en förlängning framåt av balkongens återstående mittparti.
Ett sänkt innertak tillkom också vid ett senare tillfälle, eventuellt först vid den renovering som skedde 1965. Samtidigt målades foajén tidstypiskt i rött och lila. I fortsättningen annonserades bion som Nya Rita.
På sjuttiotalet visades många danska s.k. mjukporrfilmer på Nya Rita. Därmed förebådades vad som komma skulle. År 1983 tog Europa Film över driften av Nya Rita, liksom av alla övriga Ri-biografer.
Zita 1984
Den 2 april 1984 hade Europa Film dragit sig ur och vår kära gamla kinematografteater återinvigdes som genuin porrbio under namnet Zita. Biljettkassan sålde poletter som besökaren lade i ett vändkors. De liderliga osedligheterna visades mer eller mindre nonstop, med hjälp av en Philips FP 30-projektor och s.k. non-rewind-system.
Innehavare var filmproducenten Inge Ivarsson, som tidigare producerat filmer av Arne Mattsson och Ragnar Frisk, samt redan 1969 sexupplysningsfilmen Kärlekens språk, som sågs av över en miljon svenskar.
En liten kompletterande videosalong byggdes 1986 i balkongfoajén. Därefter fick bion heta Zita 1-2. I foajén fanns också ett garderobsliknande automatiskt videobås, rymmande endast en besökare i taget.
I personalrummet bakom filmduken installerade maskinisten en Ernemann V biografprojektor, målade en duk på väggen och inmonterade gradänger och tolv biostolar. Emellanåt förekom där mindre, slutna sällskap benjutande filmer av skilda slag, alltmedan porrföreställningarna rullade på i salongen intill.
Bioverksamheten i pornografins tjänst upphörde 1991 varefter lokalen stod oanvänd en tid.
Folkets Bio Zita 1993
Folkets Bio övertog Zita våren 1992 och satte igång med ombyggnaden av biografen. Man satsade på att behålla namnet Zita. Förmodligen bör dock inte detta tolkas som en hyllning till denna bios pornografiska epok.
Det var spännande att vid återinvigningen fredagen den 2 april 1993 möta Folkets Bios helrenoverade Zita-biograf med dess tre salonger och restaurangen Babs Kök & Bar.
Folkets Bio har sålunda den hedrande uppgiften att förvalta Stockholms äldsta i drift varande biograf, med sitt minst sagt brokiga förflutna. Vad ska väl bli av allt detta? Säkerligen något alldeles extra!
Minns bara hur det förhöll sig redan vid Vinter-Palatsets födelse den 10 september 1913: Ett ryskt namn på bion, en fransk trottoarservering, kolossala bioannonser och damer under palmer. Samt en facklig medverkan vid rekryteringen av biografmusikerna och en invigningsfilm baserad på en klassisk arbetarskildring av Emile Zola.
Se där traditioner, grundlagda redan i begynnelsen, att nu möjligen delvis bygga vidare på!