I en tillvaro hårt präglad av förlust befinner sig en kvinna i gränslandet mellan det förflutna och verkligheten. Isolerad men omgiven av naturens kretslopp flimrar minnesfragmenten förbi och livet ter sig likt ett stillastående vakuum. Gränserna för tid och rum har suddats ut men i universums oändlighet och människans litenhet finner hon ändå tröst. 
Bländande vackert rekonstruerar Alexandra Keining sviterna av ett trauma och skildrar med ömhet den läkande sorgeprocess som följer.