Film i Samtidskonsten presenterar två filmer av David Wojnarowicz, A Fire in My Belly och Beautiful People som nu visas i Stockholm för första gången. I samband med visningen ges en kort introduktion av Wojnarowicz kulturella och politiska betydelse av Emily Roydon, professor på Konstfack.

Ur den lilla skara filmer som David Wojnarowicz hann skapa innan sin alltför tidiga död i AIDS 1992 är kanske A Fire in My Belly (1986-1987) den mest omtalade. Filmen som aldrig färdigställdes kom till under en resa till Mexico City tillsammans med konstnären Tommy Turner strax efter jordbävningen som hade ödelagt stora delar av staden 1985. Wojnarowicz sökte efter en livskraftig folkkultur men fann istället ett landskap där döden var ständigt närvarande. Fylld av rå energi och ett starkt symboliskt bildspråk förmedlar A Fire in My Belly en känsla av ursinne som slår åt flera håll samtidigt. Mot det industriella samhällets framfart och destruktiva verkningar på det sociala och kulturella planet, liksom ett raseri mot tystnaden inför våldet och övergreppen som pågår i modernitetens namn.

Filmen som aldrig tilldelades ett ljudspår bär ändå på en tydlig musikalitet i klipprytmens snabba tagningar och kontrastrika övergångar. Wojnarwicz använder här montagetekniken som ett sätt att skapa ett symbolspråk präglat av religiösa ikoner, våld, brutalitet, sexuell energi och död. Större delen av bilderna är tagna från fönstret av en åkande bil som i rasande fart visar upp Mexikos våldsamma gatuliv, demoniska arkitektur och traditionella dödskult.

Beautiful People (1987) å sin sida var ett samarbete med musikern Jesse Hultberg i vilken Hultberg som ensam bär berättelsen, klär upp sig i drag och färdas genom New Yorks kvarter innan han slutligen finner en pastoral sjö. Filmens nostalgiska, sagolika ton hyllar den tudelade identiteten och dess förmåga att belysa och omdefiniera traditionella könsstereotyper.

De båda filmerna tillkom i ett avgörande skede i Wojnarowicz liv. 1987 hade hans mentor och tillika älskare, fotografen Peter Hujar omkommit i sviterna av AIDS och Wojnarowicz fick samtidigt besked att han själv diagnosticerats med HIV. Åren som följde kom han alltmer att distansera sig från konsten och istället inrikta sig mot den politiska aktivismen. Samtidigt finns kritiken och ilskan helt integrerade i de nämnda verken. De ger uttryck för ett raseri mot de styrandes handfallenhet och de reaktionära krafter som använde AIDS-krisen och konsten som skapades i dess kölvatten som ett sätt att demonisera homosexuella. I A Fire in My Belly framträder en bild av en total likgiltighet inför livsvärdet liksom en social och kulturell utsatthet som befinner sig under våldsam attack.

Över tjugo år efter sin död väcker Wojnarowicz fortfarande anstöt hos den kristna högern i USA som 2011 fick museet Smithsonian att klippa bort scener ur A Fire in My Belly där myror kryper över ett krucifix. Censuren och tystnaden som konstnären riktar sin anklagelseakt mot i filmen är i allra högsta grad levande.

David Wojnarowicz (1965-1992) var en amerikansk konstnär, författare och politisk förkämpe i kampen mot AIDS och för HBTQ-personers rättigheter. Han arbetade i flera olika medier, däribland fotografi, måleri, film och med performance. Wojnarowicz konstnärskap har visats över hela världen på institutioner som The Museum of Modern Art, New York, The American Center, Paris, The Busan Museum of Modern Art, Busan, Santiago de Compostela och Barbican Art Gallery, London.