Kalendarium
Kalendarium
Klicka pÄ titel för information och pÄ tid för att köpa biljetter
idag
Zita
12:00 Barnens Bio : Aja baja, Alfons Åberg (Zita 2)
12:15 Barnens Bio : Arne Alligator och djungelkompisarna (Zita 3)
12:30 Barnens Bio : Bara knyt, Alfons (Zita 1)
13:00 NÀr Sophia mötte Sylvain (Zita 2)
13:30 Perfect Days (Zita 1)
14:00 Banel & Adama (Zita 3)
15:15 Bastarden (Zita 2)
15:45 Höstlöv som faller (Zita 3)
16:00 The Zone of Interest (Zita 1)
17:30 Megaheartz (Zita 3)
18:00 Filmen om Kal P Dal (Zita 1)
18:15 LĂ€rarrummet (Zita 2)
19:30 Poor things (Zita 3)
20:15 Ett hjÀrta Àr alltid rött (Zita 1)
20:30 All of us Strangers (Zita 2)
i morgon
Zita
12:00 Barnens Bio : Bara knyt, Alfons (Zita 1)
12:15 Barnens Bio : Arne Alligator och djungelkompisarna (Zita 3)
12:30 Barnens Bio : Aja baja, Alfons Åberg (Zita 2)
13:30 Banel & Adama (Zita 2)
14:00 LĂ€rarrummet (Zita 3)
15:15 Ett hjÀrta Àr alltid rött (Zita 1)
15:30 NÀr Sophia mötte Sylvain (Zita 2)
16:15 Smoke Sauna Sisterhood (Zita 3)
17:30 LĂ€rarrummet (Zita 1)
18:00 Bastarden (Zita 3)
18:15 All of us Strangers (Zita 2)
20:00 The Zone of Interest (Zita 1)
20:15 Filmen om Kal P Dal (Zita 2)
20:30 Megaheartz (Zita 3)
Fler dagar...
Biljetter2
Visas nuTider & Biljetter
Bli ZitavÀn
Zitas Filmpedagoger
50 Ă„r
Opera
Franska Tisdagar_ny
Ny Finsk Film
English Subtitles
svensk kortfilm 2024
Klassiker pÄ Zita
Barnens Bio
mÄnadens dokumentÀr
Bongo Bar _ Ny
Kulturkompis ny
Folkets Bio
Biljetter_svart
Kalendarium
Kalendarium
Klicka pÄ titel för information och pÄ tid för att köpa biljetter
idag
Zita
12:00 Barnens Bio : Aja baja, Alfons Åberg (Zita 2)
12:15 Barnens Bio : Arne Alligator och djungelkompisarna (Zita 3)
12:30 Barnens Bio : Bara knyt, Alfons (Zita 1)
13:00 NÀr Sophia mötte Sylvain (Zita 2)
13:30 Perfect Days (Zita 1)
14:00 Banel & Adama (Zita 3)
15:15 Bastarden (Zita 2)
15:45 Höstlöv som faller (Zita 3)
16:00 The Zone of Interest (Zita 1)
17:30 Megaheartz (Zita 3)
18:00 Filmen om Kal P Dal (Zita 1)
18:15 LĂ€rarrummet (Zita 2)
19:30 Poor things (Zita 3)
20:15 Ett hjÀrta Àr alltid rött (Zita 1)
20:30 All of us Strangers (Zita 2)
i morgon
Zita
12:00 Barnens Bio : Bara knyt, Alfons (Zita 1)
12:15 Barnens Bio : Arne Alligator och djungelkompisarna (Zita 3)
12:30 Barnens Bio : Aja baja, Alfons Åberg (Zita 2)
13:30 Banel & Adama (Zita 2)
14:00 LĂ€rarrummet (Zita 3)
15:15 Ett hjÀrta Àr alltid rött (Zita 1)
15:30 NÀr Sophia mötte Sylvain (Zita 2)
16:15 Smoke Sauna Sisterhood (Zita 3)
17:30 LĂ€rarrummet (Zita 1)
18:00 Bastarden (Zita 3)
18:15 All of us Strangers (Zita 2)
20:00 The Zone of Interest (Zita 1)
20:15 Filmen om Kal P Dal (Zita 2)
20:30 Megaheartz (Zita 3)
Fler dagar...

Zitafilen – Eller Zitabloggen är vårt lilla forum för den som vill följa med oss som arbetar på Zita och våra "filmäventyr". Tanken med den här bloggen är att rapportera till er publik från diverse filmer, resor och filmfestivaler. Allt i filmens tecken!


Bloggen uppdateras inte frekvent, men när vi väl har något kul att rapportera om så kommer vi göra små inlägg här som ni såklart kan få ta del av. Målet är att publiken ska kunna få lära sig mer om hur det är att driva en biograf och exempelvis få följa med filmens resa från produktion genom filmfestivaler fram till Zitas salonger. Välkommen att scrolla igenom här under. 

Venedigs filmfestival (30 aug — 9 sep)

Världens äldsta filmfestival drar igång den 30 augusti och på plats är Zitas eminenta filmpedagog och medarbetare Anna Söderberg som inte bara passar på att upptäcka den historiska staden men framförallt vilka som går på röda mattan utan ståtliga Palazzo del Cinema. Följ med hennes anteckningar direkt från plats här under.

Dag 5

Bild: Utanför Sala Grande

Tidigt på lördag morgon bänkar jag mig i Sala Grande, en magnifik biografsalong i Palazzo del Cinema, för att se Bradley Coopers Maestro. Cooper debuterade som filmregissör med en re-make på A Star is Born. Filmen om en ung kvinna som drömmer om ett liv i rampljuset har tidigare gjorts i tre versioner. Cooper vände på perspektivet och centrerade historien kring den stigande stjärnas alkoholiserade äldre manliga mentor (som han själv spelade). Enligt mig en inte helt lyckad idé.

I "Maestro" spelar Cooper musikgeniet och mästerdirigenten Leonard Bernstein, känd för bland annat West Side Story. Här är Bernsteins livslånga äktenskap med den chilenska aktivisten och skådespelaren Felicia Montealegre Cohn i fokus. Det är en berättelse om att leva i skuggan av en person som är ”larger than life”, snarare än den biopic som jag förväntat mig. Felicia, spelad av Carey Mulligan, skildras som en mycket öppen person och är från start medveten om Bernsteins sexuella relationer med män. Men hemlighållandet och lögnerna blir med tiden alltmer nedbrytande. Filmen har musikalisk rytm, ett bländande foto och suggestiva partier med det explosiva dirigentgeniet. Maestro väjer inte för det mörka och det komplicerade. Det finns en intensitet som känns sann, för i denna films universum var det så Bernstein levde livet, med alla känslor utanpå. Och passande nog är det alltså berättelsen om Felicia som tar allt större utrymme ju längre in i filmen vi kommer. 

Efter en kort paus och en trippel espresso ser jag filmen Tatami som regisserats av Guy Nattiv och Zar Amir Ebrahimi (som spelade den kvinnliga journalisten i Ali Abbasis Holy Spider). Det är första gången en iransk och israelisk filmskapare samarbetat. Efter den bejublade visningen berättade de båda om utmaningarna med filminspelningen i Georgiens huvudstad Tblisi som de var tvungna att hålla hemlig. Även Irans första kvinnliga boxare och avhoppare, vars liv Tatami är baserad på, fanns på plats. Filmen handlar om Leila och hennes tränare Maryam som halvvägs genom Judo-VM får ett ultimatum från det iranska judoförbundet. De beordrar Leila att fejka en skada och dra sig ur tävlingen eftersom de är rädda för att hon ska möta den israeliska motståndaren. En förlust i finalen mot den svurna fienden Israel är otänkbar. Om hon vägrar stämplas hon som en statsförrädare. Med sin egen och sin familjs frihet på spel står Leila inför ett omöjligt val - följa den iranska regimen som hennes tränare Maryam ber henne att göra, eller kämpa vidare, för guldet och för sin heder. 

Tatami är ett stramt hållet kammarspel i svart-vit där vår inlevelse med Leila aldrig viker en tum. Med varje match hon vinner på mattan (tatami), med varje konfrontation hon har med Maryam, så kommer hon närmare stupets rand. Filmen är mycket effektivt berättad och använder skickligt sportgenrens inbyggda dramaturgi. En oerhört aktuell film som berörde mig på djupet. 

Bild: Regissören tillika skådespelaren Zar Amir Ebrahimi från Tatami

Nästa film för dagen utspelas 1996 i Turkiet, en tid då spänningarna ökade mellan religiösa och sekulära turkar. Fjortonårige Ahmet går i en privat sekulär skola och skickas av sin far till en muslimsk sovsal för pojkar, en "yurt", för att fostras i islamsk tradition. Ahmet jobbar hårt för att vara den perfekta sonen, men han har svårt att finna sin plats i den nya miljön. Han känner sig isolerad i den sekulära skolan, där han döljer sitt nya hem för sina klasskamrater. Hans enda tröst är en ny vän, Hakan som vet hur man lever inom Yurt-systemet. Tillsammans drömmer de om att själva kunna styra sina liv.

Filmen inleds med en engelsklektion och frågan: ”What is your name? Where do you live?” Ahmets komplicerade dubbelliv är gestaltat med en omsorg om detaljerna, det gäller det vackra svart-vita fotot, klippningen,  miljöskildringen och inte minst de unga skådespelarna briljerar. Det är ett starkt porträtt av en ung människans kamp för att finna sig själv i en kontrollerande vuxenvärld. Men ibland är handlingen svårbegriplig. Dessutom är filmens långa sista akt inte fokuserad och det drar ner helhetsintrycket avsevärt. Synd på så rara ärtor.

Ryusuke Hamaguchis film Evil Does Not Exist är en av tävlingsfilmerna i Venedig. Mina förväntningar var höga, hans film Drive My Car var en av de bästa filmerna förra året. I en liten by nära Tokyo lever Takumi och hans åttaåriga dotter Hana ett stilla liv. En dag får Takumi reda på att ett företag planerar att bygga en glampinganläggning nära hans hus. När två företagsrepresentanter från Tokyo kommer till byn för att hålla ett informationsmöte står anläggningens negativa inverkan på byn klart. Projektet äventyrar både den ekologiska balansen och bybornas sätt att leva.

Filmen, som kan beskrivas som ett ekodrama, liknar inte riktigt någon av de andra filmerna jag sett hittills. Och det handlar om hur berättelsen är uppbyggd. Hamaguchi låter saker ta sin tid. Mycket långa tagningar av Takumi som hugger ved, hämtar vatten i en källa, Hana som ensam vandrar i skogen eller undervisas om naturen av sin far blandas med överraskande jump cuts. Det finns hela ett underliggande hot, sakta förbyts stillhet mot en stigande dramatik. Det förbryllande slutet gör att filmen stannar kvar länge. Och gör filmen till en stark kandidat till Guldljonet. Imorgon är min sista dag här i Venedig så fortsättning följer...

Dag 4

Nu kommer det riktigt varma vädret och dessutom ökar luftfuktigheten rejält. Något som känns i de tillfälliga salonger Palabiennale och Sala Giardino. Här saknas luftkonditionering helt och likaså lutning som kan göra det svårt att se den engelska undertexten. Men det är bara att hacka i sig. Första film för dagen är italiensk, Felicitá (Happiness) av Micaela Ramazzotti. Filmtiteln till trots finns inte mycket lycka i den dyslektiska hårfrisörskan Desirès liv. Hon lever i en nedbrytande relation med en äldre universitetsprofessor som vägrar bilda familj med henne. I umgänget med hans vänner påminns hon ständigt om sin fattiga bakgrund. Hon har vuxit upp i en dysfunktionell familj med narcissistiska och manipulativa föräldrar vars skugga hon inte lyckas frigöra sig från. I föräldrahemmet bor hennes förtryckta lillebror Claudio kvar. Desirè gör allt hon kan för att hjälpa honom. Till slut är det deras starka kärleksband som gör att hon kan gå vidare i livet. En mycket mörk debutfilm av skådespelaren som även spelar huvudrollen Desiré. Det är till början svårt att tycka om henne. Desiré är naiv och babblig, och hon låter sig trampas på om och om igen. Men både hon och filmen växer. Till slut kunde jag inte annat än känna beundran för bedriften att våga skildra en så svår och trasslig historia som även är självbiografisk. 

Chilenska Pablo Larrain är en filmskapare som jag gillar väldigt mycket. Han har bland annat gjort två starka kvinnoporträtt, Jackie om Jackie Kennedy och Spencer om prinsessan Diana. En annan favorit är skräckisen Sällskapet - El Club. Hans nya film El Conde är en skräcksatir om Chiles fascistiska president Augusto Pinochet. Han är 250 år, vampyr och har existentiell ångest. Han kan inte försonas med tanken på att världen ser honom som en enkel tjuv. Var är tacken för att han för mänsklighetens bästa störtat revolutioner och legat bakom mördandet av politiska motståndare genom århundraden? Nu har han gett upp och slutat med sin blodsugande jakt. Allt förändras när en nunna, som tillika är både exorcist och ekonom, dyker upp. Filmen har en högst signifikant berättarröst som inte ska avslöjas här. Och den har en fantastiskt skruvad idé som tyvärr inte håller i slutändan. Det finns dock ögonblick av enastående briljans och en makalös twist som värd att se ändå.

Dag 3

Värmen börjar klättra uppåt lite här i Venedigs lagun. Tänk att hela staden vilar på ekpålar nedslagna i botten på den grunda lagunen. Jag tar som vanligt båten från min kaj och stationen F.te Nove till Lido - en ibland skvalpig resa på 30 minuter. I dag ska jag se några riktiga höjdare. Men det vet jag ju ännu inte där jag sitter på båten. Första filmen jag ser är mycket gripande historia från Mexico som kretsar kring trauma, hämnd, skuld, försoning och om moralisk mognad. Filmen Upon Open Sky (A ciel Abierto) av Mariana Arriaga och Santiago Arriaga berättar om bröderna Salvador och Fernando som två år efter att deras far förolyckades i en våldsam bilkrasch lever i en ny familjekonstellation med styvpappa och styvsyster. Fernando är fylld av ilska och besatt av att hitta och bestraffa lastbilschauffören som var ansvarig för olyckan. Salvador, som var med vid olyckan, säger sig inte minnas något och vill bara lägga allt bakom sig. När Fernando hittar chaufförens adress övertygar han ändå Salvador att de ska hitta mannen och göra upp. De tar styvpappans bil och pistol ger sig ut på vägarna men får med sig styvsystern Paula som inte är invigd i planerna. Under ”roadtrippen” på den mexikanska landsbygden förändras deras liv för alltid. 



Det är en mycket stark berättelse, som sagt, om förlåtelse, skuld och försoning. En film som stannar kvar och väcker många tankar. De unga skådespelarna är briljanta, deras karaktärers utveckling är frammejslade med verklig fingertoppskänsla. Musiken, fotot och miljöerna är också utmärkta. En mycket imponerande debutfilm!

Efter att ha jag lyckas kasta i mig en sallad ser jag en film från Indien -  Stolen av Karen Tejpal. Baserad på verkliga händelser skildrar filmen två sidor av Indien och hur de kolliderar med fasansfull kraft. Tidigt en morgon på en avlägsen järnvägsstation möts tre personer, en fattig kvinna Jhumpa och två bröder från överklassen, Raman och Gautam. Kvinnan har somnat på en bänk och vaknat av att hennes fem-månaders bebis rycks ur hennes händer. I den tumultartade situationen pekar hon ut Raman som inblandad i stölden. Rahman ser Jhumpas förtvivlan och känner sig tvungen att hjälpa henne. Samtidigt anländer hans bror Gautam för att hämta lillebror. Han känner dock ingen sympati för Jhumpa och gör allt han kan för att få Raman med sig därifrån. Snart är alla tre inblandade i jakten efter bebisens kidnappare. Filmen skildrar såväl Jhumpas mörka förflutna som den komplicerade relationen mellan bröderna och deras olika inställningar till sitt priviligierade liv. Och frågor väcks. Talar Jhumpas sanning, är barnet hennes? Vad döljer hon? Filmen tar en ny vändning när de sprids rykten på sociala medier om att Jhumpa och bröderna i själva verket har fört bort barnet. Nu är de på flykt undan en lynchmobb. Sammanfattningsvis är detta en mycket skicklig berättad film om Indiens sociala klyftor där spänningen ligger på topp hela tiden. 

Poor Things var den film i festivalen som jag mest såg framemot. Yorgos Lanthimos filmer Dogtooth, Alps, The Lobster, The killing of a Sacred Deer och The Favorite är bland de bästa filmer som gjorts de senaste åren. Poor Things kan bäst beskrivas som en skruvad science-fiction i sann Frankenstein-anda. Den unga Bella Baxter lever under den geniale och okonventionella vetenskapsmannen Godwin (eller God som Bella kallar honom) Baxters beskydd. Bella har en ofantlig aptit på livet och saknar fullständigt känsla för sociala normer och konventioner. Tillsammans med den sluge advokaten Duncan ger hon sig av på ett livsomvälvande äventyr där hon upptäcker världens orättvisor och undersöker (den kvinnliga) frihetens gränser. Detta är en vansinnig och fullständigt strålande film. Under visningen applåderades och skrattades det ljudligt och de stående ovationerna ville aldrig sluta. En helt magisk filmupplevelse som gjorde mig så överväldigad av lycka att jag ville gråta! Ett mycket bra sätt att avsluta min andra festivaldag.


Lycklig efter visningen av Poor Things.

Dag 2

Nu följer en rapport från några av de filmer jag hunnit se. Det har varit en salig blandning, ömsom vin, ömsom vatten. Skämt åsido - allt vilar ju på vatten i Venedig! Om Venedig är att likna vid en sagovärld med kanaler och vindlande gränder så är Lido en fashionabel badort med lyxhotell och ståtliga palatsliknande villor. Här gäller det att vara ute i god tid om man vill hinna med visningarna. Båtarna från Venedig kan vara både överfulla, försenade eller inställda. Jag har dock ännu inte missat någon visning, även om det varit på håret några gånger. Någon röda-mattan-gala-visning har jag inte lyckats boka. Jag kan inte se filmerna sena kvällar eftersom min sista båt hem går redan kl 23.00.

Onsdagen den 30:e augusti börjar festivalen med mycket behagligt väder, temperaturen är +23° och jag slipper svettas i de långa köerna till visningarna. Min första film är The Sun Will Rise (Aftab Mishavad) av Ayat Najafi. Det är en iransk film om ett teaterensemble som repeterar den grekiska komedin Lysistrate av Aristofanes. I Lysistrate sexstrejkar, som bekant, kvinnorna i Aten och Sparta för att få slut på männens evinnerliga krigande. In till repetitionssalen i Iran hörs ljuden från upploppen som pågår under parollen ”Kvinna - Liv - Frihet!”. För att skydda de medverkade i filmen ser vi inte deras ansikten. Det är mycket kroppar, fötter, ben, nackar och en ständigt dialog. Insprängt får vi dokumentära bilder från gatan utanför av demonstranter som brutalt slås ned av polis. Kvinnor i ensemblen vittnar om fruktansvärda övergrepp, teaterregissören driver maniskt på skådespelarna, filmregissören blir ifrågasatt om varför han vill göra en film vid just denna tidpunkt i Iran. Tyvärr blir det svårt att leva sig in i en berättelse helt utan ansikten, och utan visuell gestaltning. Det finns intressanta frågor om varför konsten är viktigt under en revolution, men trots de goda intentionerna blir det hela opersonligt och svårt att hänga med i och förstå.

Det var länge sedan Luc Besson gjorde en film jag tyckte om. Jag är tveksam till om hans mycket hyllade 80-talsfilmer som Subway och Nikita skulle hålla idag. När inte så många filmer stod till buds och det fanns en biljett till hans nya Dogman så chansade jag. Tyvärr, för som förväntat är det en smetig, bombastisk och sentimental film med rasistiska undertoner. Besson ska ha inspirerats av en artikel om en fransk familj som slängt in sin femåriga son i en bur med familjens hundar. I Dogman är handlingen förflyttad till New Jersey till en strängt religös familj där sonen skadeskjutits av fadern så svårt att han blivit rullstolsbunden. Den enda kärlek han får är från hundarna han lever med. Berättelsen utvecklas till en actionmelodram. I vuxen ålder är Dogman en superskurk som dresserat sina hundar att råna. Hans enda mänskliga kontakt är med dragqueens. Det låter ganska originellt och spännande - eller hur?  Men tyvärr, det är botten, definitivt Bessons sämsta film hittills.

Dag 1

Idag startar världens äldsta filmfestival och jag är här - i Venedig! Jag har lyckats knipa biljetter både till filmer av regissörer jag verkligen gillar och till regissörer som det ska bli spännande att stifta bekantskap med. Det är nämligen så att trots en finfin ackreditering så måste biljetter bokas i ett system som har mycket kvar att önska. Biljetter släpps i förväg och endast för ett par dagar i taget, det är först till kvarn som gäller. Först infann sig den totala paniken när jag endast fick tag på ett fåtal biljetter för de två första dagarna och sajten kraschade pga av överbelastning. Men det gick bättre i den andra omgången av bokningen. Jag ska se filmer från Japan, Iran Indien, USA, Frankrike, Turkiet, Mexico, Kanada, Chile, Georgien, Spanien, Storbritannien och Italien. Och då har jag ännu inte bokat biljetter för måndagen. De släpps nämligen kl 7.00 nu på fredag. 
Nu spänner jag på mig skidorna och tar mig till Lido!

 

 

Bergmanveckan på Fårö (26 — 30 juni)

Bergmanveckan är en årlig festival i Bergmans anda som anordnas på regissörens ö — Fårö med dagar fyllda av film, samtal, teater, musik, föreläsningar och spännande gäster. I samband med att regissörens film Sommaren med Monika fyller jämt så är årets tema Synd och skam med gästbesök av bland annat Asghar Farhadi (Nader och Simin - En separation, The Salesman) och Aubrey Plaza. I år åker Zitas filmpedagog Signe till ön och rapporterar om allt ifrån filmintryck till Bergman-anekdoter.    

Dag 3

Tredje morgondoppet gillt!
Med en smula separationsångest var det dags att börja styra kosan hem mot fastlandet igen. Vi lämnade våra stugor som vi hyrt in oss på och rullade ned mot den lilla gula färjan som skulle ta oss över till Gotland och sedermera Visby. En efter en skeppades vi över till hamnarna på andra sidan havet och medan vi väntade på våra respektive avgångar fick vi även chansen att se lite utav Almedalsveckan - även det en första-gångs-upplevelse för mig! 

Nu sitter jag på färjan hemåt igen och festivaltemats känslor fyller mig med både synd och skam inför det jag upplevt. Synd att jag inte kunde vara med hela veckan ut - och skam den som ger sig! 
Jag kommer tillbaka.


Dag 2

”Era fähundar - skicka genast tillbaka mina filmer!”

Morgondoppet håller i sig och dags att sätta tänderna i dag två! 
Tyvärr var jag för sen på pedalen att få plats på cykelsafarin som skulle ta oss runt på ön och visa på filmiska sevärdheter så jag fick tyvärr bli utan. Tur nog så löste det sig på så vis att vi tog bilen och körde runt själva och fortsatte att utforska den dramatiska lilla ön. Nu mot raukarna! Fantastiska stenstoder att imponeras och inspireras utav. Efter rauk n´roll-turen, några havsdopp, Ingmar Bergmans egna privata biograf och Avaeken var det dags att börja förbereda inför Folkets Bios 50-årsmingel. 

Väl där träffade jag andra filmpedagoger att dela erfarenheter med och med nytänd Ingmar Bergman-energi ska det bli roligt att få berätta om mannen, myten, legenden för ungdomar som kanske mer eller mindre har någon kunskap om hans filmer till hösten. Det bjöds även på frågesport och äntligen fick jag svar på hur det låg till med Ingmar Bergman och Folkets Bio: 

Folkets Bio (dåvarande FilmCentrum) distribuerade Bergmans film Fårödokument, 1970, och i en tid där Bergman kritiserades för att vara borgerlig och högtravande kom kritiken från andra filmmakare som Folkets Bio distribuerade. Ingmar blev förnärmad av den interna kritiken och skickade ett telegram till kontoret som löd: ”Era fähundar - skicka genast tillbaka mina filmer!” Efter några telefonsamtal med en medarbetare från Folkets Bio lyckades de lugna den kritiserade regissören och fick behålla Fårödokument.

Huruvida Ingmar Bergmans relation till Zita var, det framgick dessvärre inte…


Dag 1

Knappt hade midsommarfirandet klingats av innan det var dags att packa väskan med lätta kläder och lämna fastlandet. Söndag eftermiddag kastade vi loss och begav oss ut på öppet hav mot Gotland. Förväntansfull och ivrig att få vara med på Bergmanveckan för första gången - och för första gången på Fårö!, där festivalen håller till, satt jag tillsammans med min kollegor från Folkets Bio och förberedde oss på vad som komma skulle. Och hur ligger det till egentligen, vad är Bergmans relation till Zita? Och vi till honom? Detta ska då undersökas…

Väl i land, rullade vi igenom Sveriges största ö för att ta ytterligare en färja som tog oss över till Fårö. Klockan var mycket så det var dags knyta sig direkt när vi kom fram.

Festivalinvigning!

Med ett morgondopp i havet startade vi festivalens första dag. Med en rundtur och sightseeing på ön fick jag lära mig att på Fårö heter alla får lamm, så namnet Fårö har ingenting med det ullklädda klövdjuret att göra, även om det finns gott om de gulliga små liven. Vi såg Fårö fyr och på den kargiga, steniga och hårda stranden kändes Ingmar Bergman tämligen närvarande. Det är enkelt att förstå hur demonregissören inspirerades av den kalkfyllda ön och havets gåtfulla oändlighet.

Vi bytte fyrens ljus mot Guds hus då det var dags för att festivalens invigning i Fårö kyrka. Festivalens tema för i år är ”Synd & Skam” - två mycket Bergmanska känslor, må jag säga. Den konstnärliga ledaren för Bergmanveckan (och ledamot i Zitas styrelse!) Kaisa Syty välkomnade oss med tal, dikt och fantastiska musikframträdande. Sedan var det dags för veckans första filmvisning! Vi rullade ned till den charmiga lilla röda Sudersandsbiografen och beskådade uppslutningen i den grönskande trädgården. Som en del av Folkets Bio blev vi alla stolta över att invigningsfilmen Four Little Adults är ”vår” film och på regissören Selma Vilhunen var på plats och presenterade sin film. Zitapubliken får hålla sig till tåls till hösten då den äntligen får premiär!

Aftonen bjöd på invigningsmingel nere på Bergmancenter, ett hundskall från kyrkan. Bergmancenter är en kulturinstitution som uppmärksammar och lyfter fram Ingmar Bergman och är själva hjärtat i festivalen. Här finns en biograf och ett museum med en härlig innergård där minglet var. Dagen till ära så var det celebra födelsedagsbarnet Aubrey Plaza på plats och vi välkomnade henne med att sjunga Ja må hon leva för henne. (För er som är nyfikna på hedersgästen så gjorde Dagens Nyheter en intervju med hennes och hennes relation till Ingmar Bergman som ni kan läsa här!) 

En mycket bra start på festivalveckan - och mer ska det bli! 

 


 

Bildningsresa - Amsterdam (31/5 — 3/6)

1-2 gånger per år brukar ett sällskap bestående av olika biografer åka på en bildningsresa ute i Europa för att besöka biografer på kontinenten och lära sig mer om hur de arbetar med filmsättning, program och sin publik. Zitas verksamhetsledare Mathias åker till Amsterdram och rapporterar om hans intryck han gör tillsammans med sina biografkollegor från Folkets Hus och Parker och Folkets Bio. 

Dag 3

Ny grå-mulen dag, nya möten! Frukost hinns inte med eftersom det tas lite sovmorgon så croissanten med ägg intas på båten ut till norra delen av Amsterdam där dagens första studiebesök äger rum, nämligen EYE. EYE är precis som Svenska Filminstitutet fast den holländska varianten, man bedriver Cinemateket-visningar, ansvarar för arkiveringen av Holländsk film, bedriver museum/utställningsverksamhet för både barn och vuxna och är givetvis anslutna till Cineville. Vi blev runtvisade av chefskuratorn René Wolfs i denna magnifika byggnad som utifrån påminner mer om en strandad oljetanker men interiören går i mer futuristisk anda som för er som sett The Square vet hur ett storslaget konstmuseum ska se ut.

Verksamheten som drar ca 200.000 besökare om året måste även finansieras (utöver offentliga anslag) med uthyrningar för stora fester och privata arrangemang. Vi träffade också Signe Zellich Jensen som flyttade från Sverige till Holland för snart 30 år sedan och har lång erfarenhet från film och TV-världen. Idag är hon chef för Netherlands Film Festival och berättade om hur film och skolbio-världen fungerar i Holland. Kort sagt kan man säga att det finns lite mer medel avsatta för skolbio i Holland jämfört med Sverige. Man har också inrättat ett särskilt pris för bästa skolbio-lärare/pedagog för att uppmärksamma de som aktivt arbetar med film och media-frågor för unga, smart!

Efter en mastig förmiddag där vi även fick möjligheten att se de aktuella utställningarna på Eye, passade vi på att besöka museets fint belägna restaurang. Men här tog det chevalereska mottagandet slut och den mer… kontinental-hierarkiska tog vid. Som svensk är man van att köpa sin lilla smörgås och kaffe i kassan och sätta sig ned vid ett ledigt bord men ”no no no”, här släpptes inte kretish och pletish in hur som helst. Efter mycket om och men bland servitörerna (med olika antal grad-markeringar på skjortorna) så placerades vi ut vid ett bord för att i nästa stund bli oplacerad av nästa servitör med, vad jag gissar, en mer senior ställning på etablissemanget. I slutänden hann (i alla fall de flesta av oss) vi bli serverade och på mätta magar, vilar glada huvuden. Efter lunchen blev det lite mer ”rock ´n roll” i form av besöket på arthouse-biografen Kriterion. Biografen startades 1945 av en familjen som även äger hela fastigheten. 1975 ville man avverka biografverksamheten men då ockuperades biografen av studenter från universitetet som ligger tvärs över gatan. I dag drivs Kriterion helt av en ideell studentförening där man måste ansöka om medlemskap för att kunna arbeta på biografen. Alla har samma tjänst, 16/h i veckan varav 8/h måste vara i baren, varför inte…

Organisationen är helt platt och verksamheten har stormöten varje vecka för att planera filmvisningar och evenemang. Det gör också att alla aktiva medlemmar själva kan komma med initiativ på olika filmvisningar eller specialevenemang som man då (om gruppen så vill) får genomföra. Det är en väldigt charmig om än lite luggsliten verksamhet som också har stora utmaningar i form av att hela huset snart är genomruttet och det verkar vara lite oklart hur man ska överkomma det. Hyran är extremt låg men det gör att föreningen själva måste stå för alla reparationer m.m. som rör fastigheten, vilket gör att det regnar in lite i maskinrummet och golven svajar… men vad gör det? Kontrasten är total när vi tar oss vidare till dagens sista platsbesök, Theatre Thuschinski, den kända art-deco, jugend och orientalisk ritade biografen som öppnades 1921 av Abraham Tuschinski. Detta är inte en biograf, det är ett konstverk och kan vara den vackraste biografen jag någonsin har besökt!

Programsättningens inriktning är åt det mer kommersiella hållet men även här med vissa arthouse-inslag (tänk Bio Capitol). Biografen höll stängt mellan 1998-2002 för en totalrenovering samt tillbyggnad av 5 nya salonger (för gud vet hur mycket pengar) och drivs idag av den stora franska kedjan Pathé. Medans övriga i sällskapet ser Lilla Sjösjungrun (som jag redan hade hunnit se) i den stora salongen slår jag mig ned med ett glas i soffgruppen i den magnifika foajén för att insupa varenda minut jag är här. Jag upptäcker att foajén är arkitektoniskt utformad så att besökaren ska uppleva sig göra entré in i en illusion… utsökt utformat så man nästan får en tår i ögat.

Gör även ett tappert försök att, via den unge mannen som står rakryggad i biljettinsläppet, få besöka maskinrummet. Men se här slår kontinental-hierarkin till igen och hans supervisor låter meddela via en kombiradion det inte går för sig, även om inte en människa befinner sig i foajén just då. Man är hänvisad till de guidade turer som biografen har en gång i veckan, tyvärr inte just idag då… Kvällen och denna bildningsresa avslutas med en himla trevlig gemensam middag där vi får summera våra intryck och jag måste samla mina tankar och se, vad kan vi lära och implementera själva!
 
Tack för den här gången!
Mathias Rost


Dag 2

Lite gråare, lite kyligare morgon beger jag mig ut på byn i jakt på frukost, då det här med hotellfrukost anses vara en lyx och därmed bortrationaliserat från vårt hotell. Väl inne i centrala Amsterdam slår jag mig ned vid första bästa uteservering med skylten ”Breakfast”, kanske inte det bästa valet då jag senare passerar 20 liknande etablissemangs med samma utbud. Men med en stabil ost-omelett och en rejäl Cappucino kommer man långt. Och nej, jag har ännu inte vant mig vid att folk och fä röker bredvid en på uteserveringarna, än mindre kl. 08.45 på morgonen men… they do things differently down here.

Jag möter upp resterande grupp utanför en anspråkslös dörr längst en av kanalerna i stan för dagens första platsbesök, Cineville och dess VD Thomas Hosman. Vi kliver in i ett, vad jag tror är ett vanligt kontor, men visar sig snabbt vara en avkristnad kyrka. Cineville delar detta tempel med en designbyrå (suprice) och altaret är kitschigt omgjort till 4 kontorsplatser åt ledningsgruppen och jag tänker… var är mitt altare på Zita? Cineville är sedan 15 år en mycket uppskattad abonnemangstjänst för biografbesök, men sitt ursprung just här i Holland. Tjänsten har blivit uppmärksammad långt utanför Hollandsgränser och har nu även startat upp i Belgien och i Österrike, dock under annat namn. Enkelt förklarat, så går Cineville ut på att man som biografbesökare köper ett abonnemang för 22,5 Euro (19 Euro för studenter) per månad och har då fri tillgång till alla filmer som visas på de biografer som är anslutna till tjänsten. I dagsläget finns 65 biografer runt om i landet anslutna och man har drygt 70.000 abonnenter i hela Holland. Tjänsten drivs i föreningsform av alla de biografer som medverkar och all överskott går tillbaka till biograferna för att täcka upp de filmhyror som uppstår då varje abonnent löser biljett. Deras kontor består enbart av VD, tekniker, marknadsförare och ekonomi ca 7 personer totalt så det är en ganska slimmad organisation.

Vi gick igenom deras resa från start till var de är idag, vilka utmaningar som har funnits, och hur sköter man om och vårdar 70.000 medlemmar och biografägare. Man blev också lite varm i hjärtat då vi fick ta del av deras data (vilket de är väldigt transparenta med) och där se att den största gruppen medlemmar är 20-29 år, då får man hopp om framtiden och våra biografbesökare. Efter mycket samtal och frågor så var vi ute i fina vädret igen, för fri hopp och lek några timmar. Eftermiddagens fösta anhalt blev sedan biografen Het Ketelhuis och ett möte med Alex De Ronde och hans assistent, även denna verksamhet drivs i stiftelseform. Biografen öppnades 2006 primärt för Holländsk film och är idag en erkänd plats för nya Holländska filmskapare och en hubb för den kulturintresserade publiken och man har verkligen lyckats. Med en publiksiffra på årliga 120.000 besök är man en av de större arthouse-biograferna i Amsterdam idag. Ett 40-tal anställda driver verksamheten som med fokus i en social kontext har entrén i kafét/baren för att sedan slussa publiken upp i det gamla och välbevarade tegelbyggnaden och in i någon av de 3 salongerna.

Även Ketelhuis är medlemmar i Cineville och även här är drygt 50% av hela publiken abonnenter, en imponerande siffra. Efter en välbehövlig påfyllnad av så väl kaffe som socker anländer vi till dagens sista anhalt Filmhallen i centrala Amsterdam. Det är enorma sekelskiftes byggnader tidigare använda för uppställning av tåg som sedan 10 år är obyggda till en betydligt med social plats i form av bibliotek, en enorm restauranghall med mat från… ja, mer ställen än jag kunde räkna till samt ett av det senaste tillskotten på Amsterdams biografkarta. En mycket stolt programansvarig visade oss runt de 9 salongerna och berättade om arbetet med att få igång och driva denna stora anläggning som är Amsterdams största Arthouse biograf räknat till yta, även om en del drar lite på munnen och menar på att repertoaren är lite för bred för att kallas för "Arthouse", men jag vill nog hävda att man kan kallas bredare form av kvalitetsfilmsbiograf om det ordet nu finns. Biografen är enkelt inrett och jag tycker väl att man gått lite genvägar rent tekniskt i lokalerna, men slående är de iögonfallande väggbonader som representerar ursprunget för de som befolkar området biografen ligger i då Amsterdam har en bred diaspora av publik från nästan 200 olika länder.

Suget efter middag blev sedan oöverstigligt och vi letade oss tillbaka in i matsalen men insåg tämligen omgående att några sittplatser inte fanns så långt ögonen såg i den lite väl osande lokalen. Så det blev en promenad och lite sick-sackande mellan cyklarna längst Amsterdams kanaler och en välbehövlig middag på ett klassiskt… hak!


Dag 1
 
Som många resor i mina dar började även denna med ett försenat flyg. För oss som enbart ska direkt till Amsterdam är det kanske inte hela världen med lite senare ankomst, men hade jag varit den muntre panama-hatt mannen bredvid mig på flyget, med 10 min på sig att löpa igenom en av världens största flygplatser till anslutande flyg, hade nog mina egna mungipor åkt ned i väskutrymmet. Men sedan står vi där, 18 glada biografföreståndare, programsättare och filmälskare från hela Sverige i den sommar-brisande Holländska huvudstaden. Hälften av oss från Folkets Bio och hälften från Folkets Hus och Parker. Då den svenska kronan nu är placerad i källaren så bor vi på ett enklare hotell lite utanför centrala Amsterdam. Bokstavligt talat bredvid fotbollslaget Ajax hemmaarena för att informera de sportintresserade läsarna.
 
Dagens besök går till en av Amsterdams största Arthouse-biografer
Rialto, och vi tas emot av deras biografföreståndare och VD Raymond Welraevens. Rialto ligger i att smakfullt 20-tals hus i centrala Amsterdam och huserar numera 3 salonger. Verksamheten liknar Zitas till stor del, film från världens alla hörn, skolbio, film & samtal med inbjudna gäster, filmfestivaler och specialkurerade kvällar. Precis innan pandemin öppnade de även en till biograf på ett av universitetetsområdena med 2 salonger vilket nu har blivit en stor succé. Stiftelser verkar vara en stor sak i Holland och Rialto ägs i botten av en stiftelse och med sina 32 anställda och 125 volontärer arbetar man väldigt långsiktigt med sin ekonomi.

Huset Rialto har verksamheten i har man exempelvis köpt loss från staden vilket visade sig vara ett lyckat grepp då Amsterdam, precis som Stockholm, har hyror som kan få vilken kulturinstitution att sakta baxna. Därigenom betalar man endast ränta på köpet vilket nu är lägre än man hade fått betala i hyra. Jag funderade för att obevakat ögonblick om jag skulle lägga fram en liknande idé för Zitas styrelse men insåg i nästa andetag vad en fastighet på Birger Jarlsgatan i Stockholm förmodligen går loss på och stelnade till. Rialto vilar inte heller med en ny biograf utan har nu ett nytt kommande och spännande projekt i en av Amsterdams lite mer "hippa" områden där man har kommit över en enorm silo som ska byggas om till en biograf med 3-5 salonger i. Men den står inte färdig förens 2 år, så vi har anledning att komma tillbaka för ett nytt besök...
 

Efter besöket erbjöds vi på förfriskningar i Rialtos egna bar och vi fick mer tid att samtala med Raymond på egen hand. Där framkom till exempelvis att hela 52% av biografens 120.000 besökare per år (ja, jag lite avundsjuk blev jag) genereras genom Cineville som är en mycket intressant abonnemangstjänst som har sitt ursprung i Holland. Men om det berättar jag mer om imorgon, då ska vi nämligen besöka deras huvudkontor, vilket blir kul!

 



Cannes Filmfestival 2023

Vår medarbete Johan är nere i Cannes för att se de senaste filmerna och rapportera kring upplevelser och möten med den internationella filmbranchen. Läs mer om hans dagar i Cannes här nedan:

Dag 3

Det dåliga vädret fortsätter nere i rivieran. Men det kanske är den bästa anledningen att inte bländas av stjärnorna och det härliga solen som kännetecknar Cannes. Jag inledde morgonen med dagens första visning 08.30 med Nuri Bilge Ceylan (Wintersleep) nya film About Dry Grasses. En film som har vuxit allt mer hos mig i efterhand i regissörens skicklighet av kammarspel och underliggande politiska skildring av Turkiet för fram berättelsen om en lärare utposterat ute i Anatolia och anklagas för sexuellt ofredande från en av hans elever. Det här var definitivt en av de starkare tävlingsfilmerna som jag såg under dagen. 

Efter tretimmarfilmen hade jag lämpligt nog biljetter inför kommande tävlingsfilm Four Daughters av Kaouther Ben Hania (The man who sold his skin). En stark dokumentärfilm där regissören försöker leka med hybriden för att leverera den sanna berättelsen om Olfa, mamma till fyra döttrar varav två av dem senare rekryterades av IS. Filmen lyftes mer av den centrala berättelsen än hur Kaouther leverera den enligt eget tycke, men utan att avslöja för mycket, var detta också en väldig stark (sann) historia som levererades tävlan. 

Något som alltid är svårt under en filmfestival är att hitta luckor för mat och dryck där du konstant ska springa mellan biografer, köa och se filmer. Med ovannämnda två förmiddagsvisningar var klockan plötsligt redan 13.30 innan min kommande visning 15.00. Äntligen en möjlighet att utforska den franska gastronomin, vilken resulterade i en omelette när jag insåg att insläpp till klockan 15-visningen redan började 14.30. För nu var dags för den första visningen inne på det ökända palatset och dess salong Grand Théâtre Lumière. Nu med tävlingsfilmen Banel e Adama av Ramata-Toulaye Sy, en debutfilm från Senegal som trots fantastiskt foto och scendesign av Senegalesisk landsbygd föll otroligt mycket på berättelsens energi enligt mig. En festivalfilm som dessvärre nog inte kommer till Sverige trots bristen på andra berättelser från världsdelar som Africa m.m.

Med tre avklarade filmer från tävlan kändes det fel att inte fortsätta festivaldagen med att äntligen få se Kaurismäkis Fallen Leaves innan kvällen började göra intåg. Ännu en fin film från vår grannregissör med fina insatser från de stora finska stjärnorna Alma Pöysti och Jussi Vatanen. Utan att avslöja för mycket innan filmen får premiär i höst hos oss, är detta verkligen en fortsättning på Kaurismäkis hyllning till musik och biografen — två stötestenar som förenar de ensamma karaktärerna som möts. Om jag fick välja några utmanare till Guldpalmen från de jag har sett så faller det nog på Dry Grasses och Kaurismäki. 

Jonathan Glazer var annars på tapeten under dagen med hans starka The Zone of Interest som det snackades mycket om. Tyvärr satsade jag mina kort på att köa in till Todd Haynes vid 22.30 redo i kostym och fluga men lyckades inte komma in. Kanske hade jag det på känn utifrån filmvalet och att jag aldrig lyckades plocka ut en biljett fyra dagar innan. Men trots det är ju köandet en del av festivalen — och en plats där man snabbt snappar upp vad som verkar trenda bland besökarna som ovannämnd titel. En annan snackis har annars varit den dolda juvelen How to have Sex i Un Certain Regard sektionen och Corsinis Homecoming i tävlan. 

Med de orden så avslutar jag även dessa dagar i Cannes och återvänder hem till Zita efter många filmer, roliga möten och betraktelser såklart. Är det något som lämnar en så är det verkligen hungern att få upptäcka fler filmer i kamp om en biografstol. 


Dag 2

Är det något man har lärt sig på filmfestivalen här i Cannes så är det nämligen konsten att få köa. Som ackrediterad kan du gå på både de "öppna" visningarna (de kallas för öppna, men i verkligheten är det enbart ackrediterade med biljett som får gå) och marknadsvisningarna (som säljbolagen arrangerar för våra svenska distributörer). Idag inledde jag dagen med att slippa köa, nämligen att gå på Amat Escalantes (Zita har visat Det främmande för några år sedan) Perdidos en la noche som visades på en biograf långt utanför Cannes för omväxlingskull. En brutal berättelse om de försvunna människorna i Mexiko utifrån en ung son som letar efter sin mor och beblandar sig med en överklassfamilj i Mexiko. Kanske en film som kräver lite bakgrundsfakta för att förstå hela dess komplexitet, men det jag uppskattar med Escalante är ändå hans stil som slår rakt igenom denna. 

Efter filmen försökte jag köa in till Kaurismäkis kommande höstpremiär Fallen leaves (internationell titel) utan att lyckas komma in. Första nederlaget än så länge under festivalen. Det lämnade utrymme för en enklare fransk lunch (sallad) innan jag kunde komma in på Alice Rohrwacher (Lycklig som Lazzaro) nya film La Chimera, som kanske var festivalens mer postiiva överraskning under dagen. En film där Josh O'Connor (The Crown) spelar huvudrolen som den vilsna engelsmannen i Italalien med fantastiska egenskaper att hitta arkeologiska fynd. Som i många av Alice Rohrwachers filmer så spelar omgivning stor del i filmen som flyter mellan det surealistiska och klassaspekterna i vad som kanske är dagens Italien. Har vi tur får filmen distribution i Sverige framöver! 

Jag har även beskådat den internationella marknaden här i Cannes, den så kallade "Marché du Film". En djungel av kontor och olika stånd där filmer visas och säljs från idé, manus, halvproducerad, produktion eller färdiga till andra producenter, tv-bolag, filmfestivaler och distributörer. Det här är faktiskt själva hjärtat till många av oss biografer då många av våra svenska distributörer hänger här när de ska börja förhandla kring filmer de vill köpa in till Svenska biografer. Kvällen avslutades med att jag närvarade ett tak-mingel för en av våra samarbetspartners CICAE — Det internationella nätverket för Art House biografer. En trevlig paus på filmtittandet där jag kunde träffa gamla vänner och kollegor från olika biografer i både Sverige och ute Europa, och vi hade faktiskt tur att det inte regnade just under minglet som ni ser på bilden här. 

    


Dag 1

Hej Zitabloggen. 

Igår anlände jag till Cannes och passade på att installera mig direkt genom de sedvanliga festivalrutinerna. Det vill säga; vart ligger alla biografer, vart ligger incheckning för ackrediterade, vart ligger alla festival-knutpunkter. 

Eftersom det här är första gången för mig i just Cannes efter flera år i Berlin, Venedig- och andra filmfestivaler så blir hela upplevelsen en kombination av orientering och pirr i magen. För det första är det verkligen som man har läst och sett, ett stort fokus kring filmpalatset — där alla stora världspremiärer med dess stjärnor trängs. Men just då var det inte aktuellt med några filmer på palatset, min första Cannes-film blev istället Kleber Mendonça Filhos (Zita visade hans Aquarius för några år sedan) senaste film Retratos Fantasmas / Pictures of Ghosts på en av marknadsbiograferna vid namn Olympus. En intressant film där regissören utifrån hem och kvarter undersöker nostalgin till hans egna filmer, familjen och de arkiv som finns över platsen. En hyllning till Recifes gamla biografkultur som idag dessvärre är helt död. 

Efter filmvisningen närvarade jag Folkets Bios 50-årskalas här i Cannes! En riktig fin liten tillstämning där hela Svenska filmbranschen trängdes längs gatan till baren som Folkets Bio hade festen på. Förhoppningsvis kan jag få upp några fler bilder över hur fin tillstämningen var. Med det sagt, jag lägger till några bilder här i bloggen från igår, för efter festen blev det inte roligare för min del då jag hade varit uppe sedan 4.00 för att komma till Frankrike. När jag skriver detta så ska jag precis iväg till dagens första av flera visningar, det blir Escalantes Perdidos en la Noche, i ett väldigt regnigt och grått Cannes. 

Tack för idag!


 


Publicerad 15/5 2023 kl 14:17. Senast uppdaterad 29/11 2023 kl 10:11.

25 sön feb
12:00 Barnens Bio : Aja baja, Alfons Åberg (Zita 2)
12:15 Barnens Bio : Arne Alligator och djungelkompisarna (Zita 3)
12:30 Barnens Bio : Bara knyt, Alfons (Zita 1)
13:00 NÀr Sophia mötte Sylvain (Zita 2)
13:30 Perfect Days (Zita 1)
14:00 Banel & Adama (Zita 3)
15:15 Bastarden (Zita 2)
15:45 Höstlöv som faller (Zita 3)
16:00 The Zone of Interest (Zita 1)
17:30 Megaheartz (Zita 3)
18:00 Filmen om Kal P Dal (Zita 1)
18:15 LĂ€rarrummet (Zita 2)
19:30 Poor things (Zita 3)
20:15 Ett hjÀrta Àr alltid rött (Zita 1)
20:30 All of us Strangers (Zita 2)
26 mÄn feb
12:00 Barnens Bio : Bara knyt, Alfons (Zita 1)
12:15 Barnens Bio : Arne Alligator och djungelkompisarna (Zita 3)
12:30 Barnens Bio : Aja baja, Alfons Åberg (Zita 2)
13:30 Banel & Adama (Zita 2)
14:00 LĂ€rarrummet (Zita 3)
15:15 Ett hjÀrta Àr alltid rött (Zita 1)
15:30 NÀr Sophia mötte Sylvain (Zita 2)
16:15 Smoke Sauna Sisterhood (Zita 3)
17:30 LĂ€rarrummet (Zita 1)
18:00 Bastarden (Zita 3)
18:15 All of us Strangers (Zita 2)
20:00 The Zone of Interest (Zita 1)
20:15 Filmen om Kal P Dal (Zita 2)
20:30 Megaheartz (Zita 3)
27 tis feb
12:00 Barnens Bio : Greta Gris Biofest (Zita 2)
12:15 Barnens Bio : Bara knyt, Alfons (Zita 1)
12:30 Barnens Bio : Arne Alligator och djungelkompisarna (Zita 3)
13:45 Höstlöv som faller (Zita 2)
14:00 LĂ€rarrummet (Zita 3)
15:30 Ett hjÀrta Àr alltid rött (Zita 1)
15:45 LĂ€rarrummet (Zita 2)
16:15 Banel & Adama (Zita 3)
18:00 Franska Tisdagar: Vermin (Zita 1)
18:15 Films with English subtitles: The Zone of Interest (Zita 2)
18:30 Bastarden (Zita 3)
20:00 NÀr Sophia mötte Sylvain (Zita 1)
20:30 Filmen om Kal P Dal (Zita 2)
21:00 Megaheartz (Zita 3)
28 ons feb
12:00 Barnens Bio : Greta Gris Biofest (Zita 2)
12:30 Barnens Bio : Arne Alligator och djungelkompisarna (Zita 3)
13:15 Perfect Days (Zita 1)
13:30 NÀr Sophia mötte Sylvain (Zita 2)
14:00 LĂ€rarrummet (Zita 3)
15:45 Poor things (Zita 2)
16:00 The Zone of Interest (Zita 1)
16:15 Banel & Adama (Zita 3)
18:00 LĂ€rarrummet (Zita 1)
18:30 Filmen om Kal P Dal (Zita 2)
20:15 Ett hjÀrta Àr alltid rött (Zita 1)
20:30 All of us Strangers (Zita 2)
29 tors feb
12:00 Barnens Bio : Bara knyt, Alfons (Zita 2)
12:30 Barnens Bio : Aja baja, Alfons Åberg (Zita 3)
13:15 Höstlöv som faller (Zita 2)
14:00 Smoke Sauna Sisterhood (Zita 3)
14:45 Ett hjÀrta Àr alltid rött (Zita 1)
15:30 NÀr Sophia mötte Sylvain (Zita 2)
16:30 Banel & Adama (Zita 3)
16:45 All of us Strangers (Zita 1)
18:00 LĂ€rarrummet (Zita 2)
18:30 Bastarden (Zita 3)
19:00 Analysera Mera: The old oak (Zita 1)
20:15 Filmen om Kal P Dal (Zita 2)
21:00 Megaheartz (Zita 3)
Zita Folkets Bio Stockholm | Birger Jarlsgatan 37, 08–23 20 20 | kassan@zita.se

Zita | Birger Jarlsgatan 37, 08–23 20 20 | kassan@zita.se
âŹ†ïžŽ