Zitafilen – Eller Zitabloggen är vårt lilla forum för den som vill följa med oss som arbetar på Zita och våra "filmäventyr". Tanken med den här bloggen är att rapportera till er publik från diverse filmer, resor och filmfestivaler. Allt i filmens tecken!

Bloggen uppdateras inte frekvent, men när vi väl har något kul att rapportera om så kommer vi göra små inlägg här som ni såklart kan få ta del av. Målet är att publiken ska kunna få lära sig mer om hur det är att driva en biograf och exempelvis få följa med filmens resa från produktion genom filmfestivaler fram till Zitas salonger. Välkommen! 

Bildningsresa - Amsterdam (31/5 — 3/6)

1-2 gånger per år brukar ett sällskap bestående av olika biografer åka på en bildningsresa ute i Europa för att besöka biografer på kontinenten och lära sig mer om hur de arbetar med filmsättning, program och sin publik. Zitas verksamhetsledare Mathias åker till Amsterdram och rapporterar om hans intryck han gör tillsammans med sina biografkollegor från Folkets Hus och Parker och Folkets Bio. 
 

Dag 2

Lite gråare, lite kyligare morgon beger jag mig ut på byn i jakt på frukost, då det här med hotellfrukost anses vara en lyx och därmed bortrationaliserat från vårt hotell. Väl inne i centrala Amsterdam slår jag mig ned vid första bästa uteservering med skylten ”Breakfast”, kanske inte det bästa valet då jag senare passerar 20 liknande etablissemangs med samma utbud. Men med en stabil ost-omelett och en rejäl Cappucino kommer man långt. Och nej, jag har ännu inte vant mig vid att folk och fä röker bredvid en på uteserveringarna, än mindre kl. 08.45 på morgonen men… they do things differently down here.

Jag möter upp resterande grupp utanför en anspråkslös dörr längst en av kanalerna i stan för dagens första platsbesök, Cineville och dess VD Thomas Hosman. Vi kliver in i ett, vad jag tror är ett vanligt kontor, men visar sig snabbt vara en avkristnad kyrka. Cineville delar detta tempel med en designbyrå (suprice) och altaret är kitschigt omgjort till 4 kontorsplatser åt ledningsgruppen och jag tänker… var är mitt altare på Zita? Cineville är sedan 15 år en mycket uppskattad abonnemangstjänst för biografbesök, men sitt ursprung just här i Holland. Tjänsten har blivit uppmärksammad långt utanför Hollandsgränser och har nu även startat upp i Belgien och i Österrike, dock under annat namn. Enkelt förklarat, så går Cineville ut på att man som biografbesökare köper ett abonnemang för 22,5 Euro (19 Euro för studenter) per månad och har då fri tillgång till alla filmer som visas på de biografer som är anslutna till tjänsten. I dagsläget finns 65 biografer runt om i landet anslutna och man har drygt 70.000 abonnenter i hela Holland. Tjänsten drivs i föreningsform av alla de biografer som medverkar och all överskott går tillbaka till biograferna för att täcka upp de filmhyror som uppstår då varje abonnent löser biljett. Deras kontor består enbart av VD, tekniker, marknadsförare och ekonomi ca 7 personer totalt så det är en ganska slimmad organisation.

Vi gick igenom deras resa från start till var de är idag, vilka utmaningar som har funnits, och hur sköter man om och vårdar 70.000 medlemmar och biografägare. Man blev också lite varm i hjärtat då vi fick ta del av deras data (vilket de är väldigt transparenta med) och där se att den största gruppen medlemmar är 20-29 år, då får man hopp om framtiden och våra biografbesökare. Efter mycket samtal och frågor så var vi ute i fina vädret igen, för fri hopp och lek några timmar. Eftermiddagens fösta anhalt blev sedan biografen Het Ketelhuis och ett möte med Alex De Ronde och hans assistent, även denna verksamhet drivs i stiftelseform. Biografen öppnades 2006 primärt för Holländsk film och är idag en erkänd plats för nya Holländska filmskapare och en hubb för den kulturintresserade publiken och man har verkligen lyckats. Med en publiksiffra på årliga 120.000 besök är man en av de större arthouse-biograferna i Amsterdam idag. Ett 40-tal anställda driver verksamheten som med fokus i en social kontext har entrén i kafét/baren för att sedan slussa publiken upp i det gamla och välbevarade tegelbyggnaden och in i någon av de 3 salongerna.

Även Ketelhuis är medlemmar i Cineville och även här är drygt 50% av hela publiken abonnenter, en imponerande siffra. Efter en välbehövlig påfyllnad av så väl kaffe som socker anländer vi till dagens sista anhalt Filmhallen i centrala Amsterdam. Det är enorma sekelskiftes byggnader tidigare använda för uppställning av tåg som sedan 10 år är obyggda till en betydligt med social plats i form av bibliotek, en enorm restauranghall med mat från… ja, mer ställen än jag kunde räkna till samt ett av det senaste tillskotten på Amsterdams biografkarta. En mycket stolt programansvarig visade oss runt de 9 salongerna och berättade om arbetet med att få igång och driva denna stora anläggning som är Amsterdams största Arthouse biograf räknat till yta, även om en del drar lite på munnen och menar på att repertoaren är lite för bred för att kallas för "Arthouse", men jag vill nog hävda att man kan kallas bredare form av kvalitetsfilmsbiograf om det ordet nu finns. Biografen är enkelt inrett och jag tycker väl att man gått lite genvägar rent tekniskt i lokalerna, men slående är de iögonfallande väggbonader som representerar ursprunget för de som befolkar området biografen ligger i då Amsterdam har en bred diaspora av publik från nästan 200 olika länder.

Suget efter middag blev sedan oöverstigligt och vi letade oss tillbaka in i matsalen men insåg tämligen omgående att några sittplatser inte fanns så långt ögonen såg i den lite väl osande lokalen. Så det blev en promenad och lite sick-sackande mellan cyklarna längst Amsterdams kanaler och en välbehövlig middag på ett klassiskt… hak!

Dag 1
 
Som många resor i mina dar började även denna med ett försenat flyg. För oss som enbart ska direkt till Amsterdam är det kanske inte hela världen med lite senare ankomst, men hade jag varit den muntre panama-hatt mannen bredvid mig på flyget, med 10 min på sig att löpa igenom en av världens största flygplatser till anslutande flyg, hade nog mina egna mungipor åkt ned i väskutrymmet. Men sedan står vi där, 18 glada biografföreståndare, programsättare och filmälskare från hela Sverige i den sommar-brisande Holländska huvudstaden. Hälften av oss från Folkets Bio och hälften från Folkets Hus och Parker. Då den svenska kronan nu är placerad i källaren så bor vi på ett enklare hotell lite utanför centrala Amsterdam. Bokstavligt talat bredvid fotbollslaget Ajax hemmaarena för att informera de sportintresserade läsarna.
 
Dagens besök går till en av Amsterdams största Arthouse-biografer Rialto, och vi tas emot av deras biografföreståndare och VD Raymond Welraevens. Rialto ligger i att smakfullt 20-tals hus i centrala Amsterdam och huserar numera 3 salonger. Verksamheten liknar Zitas till stor del, film från världens alla hörn, skolbio, film & samtal med inbjudna gäster, filmfestivaler och specialkurerade kvällar. Precis innan pandemin öppnade de även en till biograf på ett av universitetetsområdena med 2 salonger vilket nu har blivit en stor succé. Stiftelser verkar vara en stor sak i Holland och Rialto ägs i botten av en stiftelse och med sina 32 anställda och 125 volontärer arbetar man väldigt långsiktigt med sin ekonomi.

Huset Rialto har verksamheten i har man exempelvis köpt loss från staden vilket visade sig vara ett lyckat grepp då Amsterdam, precis som Stockholm, har hyror som kan få vilken kulturinstitution att sakta baxna. Därigenom betalar man endast ränta på köpet vilket nu är lägre än man hade fått betala i hyra. Jag funderade för att obevakat ögonblick om jag skulle lägga fram en liknande idé för Zitas styrelse men insåg i nästa andetag vad en fastighet på Birger Jarlsgatan i Stockholm förmodligen går loss på och stelnade till. Rialto vilar inte heller med en ny biograf utan har nu ett nytt kommande och spännande projekt i en av Amsterdams lite mer "hippa" områden där man har kommit över en enorm silo som ska byggas om till en biograf med 3-5 salonger i. Men den står inte färdig förens 2 år, så vi har anledning att komma tillbaka för ett nytt besök...
 

Efter besöket erbjöds vi på förfriskningar i Rialtos egna bar och vi fick mer tid att samtala med Raymond på egen hand. Där framkom till exempelvis att hela 52% av biografens 120.000 besökare per år (ja, jag lite avundsjuk blev jag) genereras genom Cineville som är en mycket intressant abonnemangstjänst som har sitt ursprung i Holland. Men om det berättar jag mer om imorgon, då ska vi nämligen besöka deras huvudkontor, vilket blir kul!

Cannes Filmfestival 2023

Vår medarbete Johan är nere i Cannes för att se de senaste filmerna och rapportera kring upplevelser och möten med den internationella filmbranchen. Läs mer om hans dagar i Cannes här nedan:

Dag 3

Det dåliga vädret fortsätter nere i rivieran. Men det kanske är den bästa anledningen att inte bländas av stjärnorna och det härliga solen som kännetecknar Cannes. Jag inledde morgonen med dagens första visning 08.30 med Nuri Bilge Ceylan (Wintersleep) nya film About Dry Grasses. En film som har vuxit allt mer hos mig i efterhand i regissörens skicklighet av kammarspel och underliggande politiska skildring av Turkiet för fram berättelsen om en lärare utposterat ute i Anatolia och anklagas för sexuellt ofredande från en av hans elever. Det här var definitivt en av de starkare tävlingsfilmerna som jag såg under dagen. 

Efter tretimmarfilmen hade jag lämpligt nog biljetter inför kommande tävlingsfilm Four Daughters av Kaouther Ben Hania (The man who sold his skin). En stark dokumentärfilm där regissören försöker leka med hybriden för att leverera den sanna berättelsen om Olfa, mamma till fyra döttrar varav två av dem senare rekryterades av IS. Filmen lyftes mer av den centrala berättelsen än hur Kaouther leverera den enligt eget tycke, men utan att avslöja för mycket, var detta också en väldig stark (sann) historia som levererades tävlan. 

Något som alltid är svårt under en filmfestival är att hitta luckor för mat och dryck där du konstant ska springa mellan biografer, köa och se filmer. Med ovannämnda två förmiddagsvisningar var klockan plötsligt redan 13.30 innan min kommande visning 15.00. Äntligen en möjlighet att utforska den franska gastronomin, vilken resulterade i en omelette när jag insåg att insläpp till klockan 15-visningen redan började 14.30. För nu var dags för den första visningen inne på det ökända palatset och dess salong Grand Théâtre Lumière. Nu med tävlingsfilmen Banel e Adama av Ramata-Toulaye Sy, en debutfilm från Senegal som trots fantastiskt foto och scendesign av Senegalesisk landsbygd föll otroligt mycket på berättelsens energi enligt mig. En festivalfilm som dessvärre nog inte kommer till Sverige trots bristen på andra berättelser från världsdelar som Africa m.m.

Med tre avklarade filmer från tävlan kändes det fel att inte fortsätta festivaldagen med att äntligen få se Kaurismäkis Fallen Leaves innan kvällen började göra intåg. Ännu en fin film från vår grannregissör med fina insatser från de stora finska stjärnorna Alma Pöysti och Jussi Vatanen. Utan att avslöja för mycket innan filmen får premiär i höst hos oss, är detta verkligen en fortsättning på Kaurismäkis hyllning till musik och biografen — två stötestenar som förenar de ensamma karaktärerna som möts. Om jag fick välja några utmanare till Guldpalmen från de jag har sett så faller det nog på Dry Grasses och Kaurismäki. 

Jonathan Glazer var annars på tapeten under dagen med hans starka The Zone of Interest som det snackades mycket om. Tyvärr satsade jag mina kort på att köa in till Todd Haynes vid 22.30 redo i kostym och fluga men lyckades inte komma in. Kanske hade jag det på känn utifrån filmvalet och att jag aldrig lyckades plocka ut en biljett fyra dagar innan. Men trots det är ju köandet en del av festivalen — och en plats där man snabbt snappar upp vad som verkar trenda bland besökarna som ovannämnd titel. En annan snackis har annars varit den dolda juvelen How to have Sex i Un Certain Regard sektionen och Corsinis Homecoming i tävlan. 

Med de orden så avslutar jag även dessa dagar i Cannes och återvänder hem till Zita efter många filmer, roliga möten och betraktelser såklart. Är det något som lämnar en så är det verkligen hungern att få upptäcka fler filmer i kamp om en biografstol. 

Dag 2

Är det något man har lärt sig på filmfestivalen här i Cannes så är det nämligen konsten att få köa. Som ackrediterad kan du gå på både de "öppna" visningarna (de kallas för öppna, men i verkligheten är det enbart ackrediterade med biljett som får gå) och marknadsvisningarna (som säljbolagen arrangerar för våra svenska distributörer). Idag inledde jag dagen med att slippa köa, nämligen att gå på Amat Escalantes (Zita har visat Det främmande för några år sedan) Perdidos en la noche som visades på en biograf långt utanför Cannes för omväxlingskull. En brutal berättelse om de försvunna människorna i Mexiko utifrån en ung son som letar efter sin mor och beblandar sig med en överklassfamilj i Mexiko. Kanske en film som kräver lite bakgrundsfakta för att förstå hela dess komplexitet, men det jag uppskattar med Escalante är ändå hans stil som slår rakt igenom denna. 

Efter filmen försökte jag köa in till Kaurismäkis kommande höstpremiär Fallen leaves (internationell titel) utan att lyckas komma in. Första nederlaget än så länge under festivalen. Det lämnade utrymme för en enklare fransk lunch (sallad) innan jag kunde komma in på Alice Rohrwacher (Lycklig som Lazzaro) nya film La Chimera, som kanske var festivalens mer postiiva överraskning under dagen. En film där Josh O'Connor (The Crown) spelar huvudrolen som den vilsna engelsmannen i Italalien med fantastiska egenskaper att hitta arkeologiska fynd. Som i många av Alice Rohrwachers filmer så spelar omgivning stor del i filmen som flyter mellan det surealistiska och klassaspekterna i vad som kanske är dagens Italien. Har vi tur får filmen distribution i Sverige framöver! 

Jag har även beskådat den internationella marknaden här i Cannes, den så kallade "Marché du Film". En djungel av kontor och olika stånd där filmer visas och säljs från idé, manus, halvproducerad, produktion eller färdiga till andra producenter, tv-bolag, filmfestivaler och distributörer. Det här är faktiskt själva hjärtat till många av oss biografer då många av våra svenska distributörer hänger här när de ska börja förhandla kring filmer de vill köpa in till Svenska biografer. Kvällen avslutades med att jag närvarade ett tak-mingel för en av våra samarbetspartners CICAE — Det internationella nätverket för Art House biografer. En trevlig paus på filmtittandet där jag kunde träffa gamla vänner och kollegor från olika biografer i både Sverige och ute Europa, och vi hade faktiskt tur att det inte regnade just under minglet som ni ser på bilden här. 

Dag 1

Hej Zitabloggen. 

Igår anlände jag till Cannes och passade på att installera mig direkt genom de sedvanliga festivalrutinerna. Det vill säga; vart ligger alla biografer, vart ligger incheckning för ackrediterade, vart ligger alla festival-knutpunkter. 

Eftersom det här är första gången för mig i just Cannes efter flera år i Berlin, Venedig- och andra filmfestivaler så blir hela upplevelsen en kombination av orientering och pirr i magen. För det första är det verkligen som man har läst och sett, ett stort fokus kring filmpalatset — där alla stora världspremiärer med dess stjärnor trängs. Men just då var det inte aktuellt med några filmer på palatset, min första Cannes-film blev istället Kleber Mendonça Filhos (Zita visade hans Aquarius för några år sedan) senaste film Retratos Fantasmas / Pictures of Ghosts på en av marknadsbiograferna vid namn Olympus. En intressant film där regissören utifrån hem och kvarter undersöker nostalgin till hans egna filmer, familjen och de arkiv som finns över platsen. En hyllning till Recifes gamla biografkultur som idag dessvärre är helt död. 

Efter filmvisningen närvarade jag Folkets Bios 50-årskalas här i Cannes! En riktig fin liten tillstämning där hela Svenska filmbranschen trängdes längs gatan till baren som Folkets Bio hade festen på. Förhoppningsvis kan jag få upp några fler bilder över hur fin tillstämningen var. Med det sagt, jag lägger till några bilder här i bloggen från igår, för efter festen blev det inte roligare för min del då jag hade varit uppe sedan 4.00 för att komma till Frankrike. När jag skriver detta så ska jag precis iväg till dagens första av flera visningar, det blir Escalantes Perdidos en la Noche, i ett väldigt regnigt och grått Cannes. 

Tack för idag!