Kortfilmen Stockholmssyndromet visas den 29 november på Zita när Carl Johan De Geer mottar Filmformpriset 2023 tillsammans med regissören Jonelle Twum. OSA krävs, läs mer här.
Med en produktivitet och experimentlusta utan motstycke har De Geer haft en särskild förmåga att tillvarata och synliggöra det banala och förbisedda. Inte sällan med kameran riktad mot den självupplevda erfarenheten som en spegling av sociala och politiska förändringar i samhället i stort. I retrospektivets första program syns tydliga spår av detta tillvägagångssätt. Kortfilmen Stockholmssyndromet behandlar staden som en förlängning av Carl Johan De Geers egna undermedvetna. Konstnärens irrfärder med handhållen kamera på cykeln genom gator och torg varvas med samtal om och med hans döda far. De Geer uppehåller sig här vid sin personliga relation till staden som kommit att bli hans hem, Stockholm med en på samma gång ångestriden och sentimental berättarstil. Genom kollagelikande effekter och med detektivens metod att avtäcka livets stora gåtor om döden, livet och minnet visar Carl Johan De Geer på stadens symboliska betydelse för identiteten. Det hela slutar i en makaber nerstigning i den egna familjegraven i jakt på svar från den döde fadern.
Carl Johan De Geer föddes 1938 i Montreal, Kanada och är sedan 1951 bosatt i Stockholm där han från det tidiga 60-talet varit verksam som multikonstnär inom vitt spridda fält som fotografi, film, formgivning, illustration, måleri, manusförfattande och som musiker i band som Blå Tåget. De senaste åren har hans konstnärskap visats på bland annat Färgfabriken, Stockholm, Bildmuseet i Umeå, Prins Eugens Waldemarsudde och nu senast på Norrköpings Konstmuseum med utställningen Släkten och slavarna.
Text lånad från Film i Samtidskonsten.