Filmskaparen Chantal Akerman (1950–2015) var en av få kvinnor som under den europeiska efterkrigstiden kom att innefattas i det manligt definierade auteurbegreppet – föreställningen om att en films innehåll går att spåra i den enskilda regissörens konstnärliga vision. Akerman föddes i Bryssel och hann vara verksam i både New York och Paris under sin nästan 50 år långa karriär. Mest känd är hon för sina dekonstruktivistiska filmer från 1970-talet med titlar som Jeanne Dielman, 23 Commerce Quay, 1080 Brussels (1975) och Hotel Monterey (1972). Filmer som sedan dess hyllats för sitt feministiska innehåll och experimentellt utforskande formspråk. Hennes senaste och tillika sista verk No Home Movie (2015) hade premiär på New Yorks filmfestival i höstas, endast någon vecka innan dödsbeskedet. Filmen har hittills inte visats i Stockholm.

I dokumentärfilmen No Home Movie porträtterar Chantal Akerman sin döende mor Natalia – en polsk judinna som överlevt Auschwitz och som nu lever ett självvalt isolerat liv inuti en borgerlig våning i Bryssel. Centralt i detta sista och kanske mest biografiska verk av Akerman är närvaron och tomhetens samtidiga existens. De otaliga bilderna på modern försöker lönlöst häva, men förstärker på samma gång den oundvikliga frånvaron som kommer att infinna sig när modern dör. Liksom i Chantal Akermans tidigare filmer är rummen och platserna lika viktiga som människorna som befolkar dem. Det vida landskapet kontrasteras mot den slutna lägenhetens vrår och de olika historier som finns inskrivna i dessa utrymmen. Genom statiska, tablålika bilder målas ett ömsint porträtt upp av en människa som blickar ut mot en yttre, ständigt förändrande värld men som för länge sedan har slutat delta i den.