“Stability kills” konstaterar filmstudenten Marcello lakoniskt. Han är den ena av två italienska män som vi möter i Frances Starks animerade sex-chat-drama My Best Thing. Filmen utspelar sig i ett grönt ingenmansland där berättelsens kvinnliga protagonist, en 43-årig amerikansk konstnär i kreativ kris träffar unga män online som hon har virtuellt sex med. Vi ser varken karaktärernas riktiga kroppar eller hör deras faktiska röster, istället är allting reducerat till Duplo-liknande avatarer som kommunicerar genom datoriserad textuppläsning. Mot bakgrund av den kompakta greenscreen-ytan som tömts på mening och innehåll står de där avklädda, endast med symboliska fikonlöv som täcker de mest ”privata” kroppsdelarna. Bortsett från sina gräddvita kroppar och de båda männens klichéartade italienska brytning är karaktärerna således oidentifierbara. Ändå är det svårt att inte förmänskliga och börja projicera känslor i dessa digitalt blanka ansikten. Den virtuella avataren och den förvrängda rösten blir otvivelaktigt en undanflykt från den fysiska kroppen och med den subjektet. Något som kan tyckas motsäga den oerhört biografiska ton som någonstans är verkets utgångspunkt.

Denna utarbetade readymade-estetik är dock ett högst medvetet val från konstnärens sida. Stark har gjort sig känd för sin användning av vardagliga, banala och lättillgängliga ikoner som lika gärna kan hämtas från Power Points slitna pilar och symboler som i verket Structures That Fit My Opening (and other parts considered in relation to their whole), 2008 eller som i detta fall, där de tagits från hemsidan Xtranormal. En plattform som miljontals människor använder dagligen för att skapa animerad lågbudgetfilm i 3D. Så även Frances Stark med My Best Thing. Loggan finns kvar i filmens nedre hörn som en påminnelse och tillika garant för verkets amatörorienterade estetik. Resultatet blir en performativ lek där kontrasten mellan det intima och fullständigt självutlämnande innehållet och den stela, digitala och direkt banala formen väcker frågor om subjektivitet, längtan och likheterna mellan sexualiteten och konstens anti-produktiva natur. I dessa intima och djupt utlämnande sexuella möten över internet ser vi, liksom Starks alter ego, en berättelse ta form i realtid. Vid flera tillfällen i filmen redogör hon öppet om sina konstnärliga och etiska avväganden och om de berättartekniska svårigheterna med att få historien att gå ihop. När karaktärerna inte ger sig hän webkamerornas erotiska potential diskuteras alltifrån Nietzsche och Wittgenstein till Fellini och Godard. Dessa metadiskussioner och populärkulturella referenser når sin kulmen när Starks avatar av en slump möter sonen till en känd italiensk filmskapare. Dennes livssituation har uppenbara likheter med en av karaktärerna i författaren David Foster Wallace roman Infinite Jest, något som hon själv också påpekar i sin egen film. Wallace inflytande är omisskännligt i detta verk av Frances Stark som ständigt kretsar kring uppmärksamheten och hur vi hanterar den. Vad innebär det egentligen att se och bli sedd?